Vad man fick med sig

Har skrivit om detta i några av mina gamla bloggar men är fortfarande ett ämne som inte lämnar min kropp eller hjärna.

Att bara ta ett foto av mitt ansikte när jag varken gör mitt face glatt eller ledsam så ser jag inte glad ut. Att födas med ett leende på läpparna utan att man behöver göra sig till vore väl härligt.

Att bara ha mungipor som lägger veck neråt, lite ögonlock som hänger och blicken bara är.

När man har denna status är man noll men även väldigt lätt för andra att lägga egna tolkningar på. Ett lätt byte att sätta etiketter på. Etiketter som inte stämmer men utifrån en annan människas syn helt korrekt. Människor påstår sig kunna och veta att människors uttryck är det dom tänker, känner och är.

Att ständigt bli anklagad för att man ger uttryck för något genom sin blick är som att döda lite lätt. Orken lusten och viljan försvinner. Att inte kunna förstå hur många olika känslor i en kropp inte behöver visa, eller bara kanske ställa en fin fråga i stället för att döma, saknas.