Fina föräldrar

Ja jag är uppvuxen med rättvisa, människor lika värde, omtanke och kärlek.

Trots att syrran höll på att dö när hon föddes för inkompetenta läkare på Akademiska sjukhuset inte visste bättre.

Jag var då 5,5 år och fick åka till min härliga faster och farbror som då hade Rånäs lantbruk. Jag bodde hos dom i perioder då mamma fick lov att bo på sjukhuset med syrran. Jag fick snabbt bli vuxen men hade ändå fått trygghet när jag var liten som gjorde att jag mådde bra okej faster och farbror var ju fantastiska mot mig.

Jag har ju alltid varit med i allt som skett runt mig. Var pappa i hönshuset så var jag där, i traktorn, i skogen, i trädgårdslandet, i torken och oftast var ju min pappa där. Han sa inte så mycket till skillnad mot mamma som pratade massor. Men jag lärde mig mycket av honom. Ett tyst sätt att lära sig på.

Pappa var ju av den gamla stammen, född 1915 och ja farmor var ju född 1891, ja ni fattar jag fick ta del av en annan tid. Och det var ju så spännande och lärorikt. Hennes hattar med plymer och klänningar med stålställning har jag testat.

Om vi backar ända till farmor så var hon en tuff böna, levde ensam i ett torp med häst och hund innan hon träffade min fafar på hötorget då dom sålde grönsaker där. Som skydd hade hon en liten pistol. Coola kvinna. Älskar henne så, en farmor med knut i nacken, runda glasögon, alltid klänning med förkläde, riktigt tantiga skor och mycket täta strumpor med strumpeband. Underkläderna var härligt mjukt aprikosrosa och väldigt mjuka.

Ja det var farmor de.

Ja med all denna värme i bakfickan så blir livet härligt, ok kanske inte alla dagar men väldigt många. I livet fanns det alltid tid till att lyssna på deras berättelser om ”gamla” tider och som jag älskade detta. Att ligga på pappas arm i bäddsoffan och lyssna på alla historier om hans liv.

Men inte glömma mamma då, en människa av ett stort hjärta till alla. Men alla kanske inte uppskattade henne pga hennes sätt, sättet som hon i sin tur hade lärt sig från sin uppväxt. Men dom som inte fattar hur allt speglar sig genom livet är lite fattiga tycker jag.

Mamma var textillärare i grund och botten och en vansinnigt noggran en. Jobbat på Sidenhuset i Stockholm där noggrannhet var A&O.

Duktig på att laga mat och ta hand om allt som en bondgård hade att ge. Trots att hon i tidig ålder hade ont så gav hon aldrig upp. En kämpe av rang men kanske hon skulle tagit hand om sig själv mer men det gjorde inte den generationen tyvärr. Hon gav bara till andra. Älskade mamma.

Pappa hittade jag död när jag var 16 år, fasen vad jag tyckte att han svek mig. Bara dra sådär utan att säga hejdå.

Mamma fick ett plågsamt slut i cancer, då sjukvården bestämt sig att inget göra för hon var multisjuk, ett år av helvete startade när hon fick reda på det. Men när sista tiden kom, ja hon låg på hospis, så beslöt syrran och jag att vi sover här hos mamma. Sagt och gjort, hon fick ha sina döttrar hos sig dom sista dagarna hon hade kvar att leva. Att hon var med och hörde allt fast hon fick så mycket smärtstillande märkte vi mycket snabbt. Oj så känslosam jag blev, nu rinner min tår på kinden men hon fick ett så fint slut.

Så när jag nu sitter här med min nya höft kan jag med gott samvete tänka tillbaka och le, tack för allt!